Hur kan näsan kännas blockerad när objektiva luftflödesmätningar visar att luft faktiskt passerar? En uppmärksammad fMRI-studie undersökte just denna motsättning hos patienter med Empty Nose Syndrome (ENS). Forskarna jämförde hur hjärnan bearbetade känslan av näsöppenhet hos personer med ENS och hos friska kontrollpersoner, både under fri andning och efter exponering för mentol respektive limonen.
Studien och frågeställningen
Studien, Empty nose syndrome: limbic system activation observed by functional magnetic resonance imaging, publicerades i The Laryngoscope 2011. Tio högerhänta patienter med ENS jämfördes med 15 kontrollpersoner. Syftet var att undersöka om den subjektiva känslan av nedsatt näsöppenhet hos ENS kunde kopplas till särskilda mönster av cerebral aktivering.
ENS kännetecknas ofta av en paradoxal upplevelse: näshålan kan vara anatomiskt rymlig efter omfattande kirurgi av näsmusslorna, samtidigt som patienten upplever otillräckligt luftflöde eller en känsla av obstruktion. Forskarna ville därför studera både objektiv näspatens och hur denna patens upplevdes och bearbetades i hjärnan.
Så genomfördes fMRI-försöket
Deltagarna undersöktes med funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Nasal patens mättes även med rhinomanometri, och deltagarna fick uppskatta hur öppna deras näsgångar kändes på en fyrgradig skala.
Under försöket användes två doftstimuli. Limonen fungerade som doftstimulering, medan mentol valdes eftersom det kan framkalla en tydlig upplevelse av kyla och ökad näsöppenhet utan att nödvändigtvis förändra den faktiska anatomiska luftvägen. På så sätt kunde forskarna jämföra den subjektiva lättnaden med förändringar i hjärnans aktivitet.
Objektivt luftflöde och subjektiv näsöppenhet skilde sig åt
Ett centralt fynd var att ENS-gruppen skattade sin näsöppenhet som betydligt sämre än kontrollgruppen trots att det objektivt uppmätta nasala luftflödet var jämförbart. Det är relevant eftersom det visar att graden av anatomisk eller mätbar öppenhet ensam inte förklarar patienternas upplevelse.
Detta stödjer tanken att ENS behöver förstås som mer än en fråga om luftvägens diameter. Sensorisk återkoppling från nässlemhinnan och hur denna information tolkas centralt kan vara en viktig del av symtombilden.
Mentol förbättrade den upplevda näsöppenheten
Patienterna upplevde mentol som gynnsamt för känslan av näspatens. Mentol aktiverar köldkänsliga trigeminala sensoriska system och kan därför förstärka upplevelsen av att luft rör sig genom näsan.
fMRI-data visade samtidigt skillnader i aktivering i temporala kortexområden efter mentolexponering hos ENS-patienterna. Forskarna beskrev även ENS-specifika aktiveringsmönster i temporala och cerebellära områden samt i amygdala under själva skattningen av näsöppenhet.
Limbiska systemet och upplevelsen av andning
Amygdala och andra delar av det limbiska systemet är involverade i hur kroppen värderar och reagerar på sensoriska signaler med emotionell betydelse. Studien ska därför inte tolkas som att ENS är ett rent psykologiskt tillstånd. Tvärtom visar resultaten att en förändrad kroppslig andningsupplevelse har ett mätbart neuralt korrelat.
Författarnas slutsats var att ENS-patienter uppvisade en annorlunda cerebral bearbetning av känslan av näspatens och att den upplevda förbättringen av mentol motsvarades av skillnader i hjärnaktivering. Resultaten gav därmed ett neuralt underlag för både symtomen och den tillfälliga lindringen av dem.
Vad studien kan – och inte kan – visa
Studien var liten, med tio ENS-patienter, och fMRI-fynden kan inte ensamma fastställa hela orsaken till ENS. Den visar inte heller att limbisk aktivering är den ursprungliga orsaken till tillståndet. Däremot ger den stöd för att subjektiv näsandning hos ENS skiljer sig från den hos kontrollpersoner även när objektivt luftflöde är likartat.
Det gör studien särskilt intressant i diskussionen om sensorisk dysfunktion vid ENS: en anatomiskt öppen näsa kan fortfarande ge en onormal eller otillräcklig andningsupplevelse om den sensoriska informationen och dess centrala bearbetning har förändrats.
Vetenskaplig källa: Wolfgang Freund et al., The Laryngoscope 2011, DOI 10.1002/lary.21903.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar