Andnöd vid Empty Nose Syndrome behöver inte bero på för lite luft genom näsan. I en prospektiv studie undersöktes om patienter med ENS också kunde ha hyperventilationssyndrom (HVS) – ett tillstånd där andningsregleringen är störd och ventilationen kan bli större än kroppens metabola behov.
Studien: ENS och hyperventilation
Studien Investigating hyperventilation syndrome in patients suffering from empty nose syndrome publicerades i The Laryngoscope 2017. Under ett år erbjöds samtliga patienter som remitterades till centrumet för ENS att delta.
Totalt remitterades 29 patienter. Av dessa uppfyllde 22 inklusionskriterierna och genomgick den fullständiga utredningen. Det är därför 22 – inte 29 – som är nämnaren när studiens förekomst av HVS anges.
Hur hyperventilationssyndrom bedömdes
Utredningen omfattade flera delar. Patienterna fyllde i Nijmegen-frågeformuläret och genomgick ett hyperventilationsprovokationstest (HVPT), arteriell blodgasanalys och kardiopulmonella undersökningar.
I studien definierades HVS genom en fördröjd återgång av endtidalt koldioxidtryck (EtCO₂) till utgångsnivån efter hyperventilationsprovokationen. Det är en viktig detalj eftersom diagnosen alltså inte baserades enbart på symtom eller på att patienten upplevde andnöd.
17 av 22 hade hyperventilationssyndrom
HVS diagnostiserades hos 17 av de 22 patienter som genomgick komplett utredning, motsvarande 77,3 procent. Resultatet visar en hög förekomst i just denna selekterade ENS-grupp.
Det ska inte tolkas som att 77,3 procent av alla personer med ENS i befolkningen har HVS. Materialet var litet och bestod av patienter som remitterats till ett specialistcentrum. Däremot visar studien att hyperventilationsproblematik kan vara kliniskt relevant hos en betydande del av patienter som söker vård för ENS och dyspné.
Vad hyperventilation innebär fysiologiskt
Hyperventilation betyder att alveolär ventilation är hög i förhållande till kroppens produktion av koldioxid. Koldioxidhalten kan då sjunka. En sådan förändring kan ge eller förstärka symtom som yrsel, parestesier, tryck- eller obehagskänsla, hjärtklappning och en paradoxal känsla av att behöva andas mer.
Det gör sambandet med ENS särskilt intressant. ENS-patienten kan redan uppleva att näsandningen känns otillfredsställande trots en anatomiskt öppen näsa. Om denna upplevelse driver ett snabbare eller djupare andningsmönster kan respiratorisk dysreglering potentiellt bidra till den totala symtombilden. Studien fastställde dock inte den exakta orsakskedjan.
Andningsrehabilitering
Patienter med diagnostiserat HVS erbjöds ett särskilt program med åtta sessioner respiratorisk rehabilitering. Endast fem patienter fullföljde både de relevanta SNOT-16-mätningarna före och efter rehabiliteringen. I denna lilla grupp var SNOT-16-poängen signifikant lägre efter programmet.
Det är ett intressant behandlingssignal, men underlaget är för litet för att dra säkra slutsatser om effektstorlek eller om vilka ENS-patienter som har störst nytta av andningsrehabilitering.
Studiens viktigaste slutsats
Författarna sammanfattade att HVS föreföll vara vanligt i den undersökta ENS-gruppen och att symtom kunde förbättras efter respiratorisk rehabilitering. De betonade samtidigt att de patofysiologiska länkarna mellan ENS och HVS behöver studeras vidare.
Studien är därför viktig av två skäl. Den visar att andningsbesvär vid ENS inte bör bedömas enbart utifrån hur stor näshålan är, och den ger ett objektivt ramverk – EtCO₂, provokationstest och blodgas – för att undersöka om respiratorisk reglering är en del av problemet hos en enskild patient.
Vetenskaplig källa: Mangin D et al., The Laryngoscope 2017;127:1983–1988. DOI 10.1002/lary.26599.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar