Kan Empty Nose Syndrome ge mätbara förändringar på datortomografi? En Stanford-studie jämförde CT-bilder från patienter med ENS med både friska kontroller och patienter som tidigare hade genomgått submukosal reduktion av de nedre näsmusslorna utan att utveckla ENS. Forskarna identifierade två återkommande skillnader i slemhinnans tjocklek längs nässkiljeväggen.
Varför forskarna studerade CT-bilder
ENS diagnostiseras framför allt kliniskt och kan vara svårt att objektivera med vanliga anatomiska mått. Studien Distinguishing computed tomography findings in patients with empty nose syndrome undersökte därför om det fanns konsekventa radiografiska kännetecken som kunde bidra till framtida diagnostiska kriterier.
Totalt analyserades CT-material från 65 personer fördelade på tre grupper: patienter med ENS, patienter som hade genomgått submukosal inferior turbinate reduction utan ENS och personer utan tidigare sinonasal kirurgi.
Flera anatomiska mått jämfördes
Forskarna gjorde mätningar vid flera standardiserade landmärken i näshålan. De bedömde bland annat slemhinnans tjocklek på den nedre näsmusslan och avstånd mellan septum, näsgolvet, laterala näsväggen och den nedre näsmusslan.
Dessutom mättes den tjockaste mjukdelsvävnaden längs näsgolvet, septum och laterala väggen i främre, centrala och bakre delar av näshålan.
Två septala områden skilde ENS-gruppen från kontrollerna
Det mest tydliga fyndet var att ENS-patienterna hade signifikant större slemhinnetjocklek i både den centrala och den bakre delen av septum jämfört med både turbinatreducerade patienter utan ENS och friska kontrollpersoner.
Skillnaderna var statistiskt signifikanta med p < 0,01 i jämförelserna. Det innebär att just dessa två septala mätpunkter stod ut mer konsekvent än flera av de andra anatomiska mått som analyserades.
Föreslagna gränsvärden
Forskarna identifierade mätvärden som gav högst sannolikhet att skilja ENS från tidigare turbinatreduktion utan ENS. För den centrala nasala regionen var gränsen över 2,64 mm och för den bakre regionen över 1,32 mm.
Dessa värden ska inte användas som ett fristående diagnostiskt test. Studien visar att vissa CT-mönster kan vara vanligare vid ENS, men diagnosen behöver fortfarande sättas i kliniskt sammanhang.
Vad fynden kan betyda
Studien ger stöd för att det kan finnas objektivt mätbara slemhinneförändringar hos patienter med ENS. Den visar däremot inte varför slemhinnan är tjockare i just dessa septala områden eller om förändringen är en orsak, en kompensatorisk reaktion eller en följd av förändrade luftflödesförhållanden.
Det är därför mer korrekt att beskriva fynden som potentiella radiologiska markörer än som bevis för en specifik sjukdomsmekanism.
Betydelse för diagnostiken
Resultaten är särskilt intressanta eftersom kontrollgruppen med tidigare turbinatreduktion gjorde det möjligt att skilja effekter av själva operationen från fynd som var mer specifikt associerade med ENS. Alla med reducerade näsmusslor hade alltså inte samma CT-mönster.
CT kan därför bidra med ytterligare information i svårbedömda fall, men bör användas tillsammans med symtombild, kirurgisk historia, endoskopi och andra ENS-specifika verktyg som ENS6Q och Cotton test.
Vetenskaplig källa: Thamboo A, Velasquez N, Ayoub N, Nayak JV. Distinguishing computed tomography findings in patients with empty nose syndrome. International Forum of Allergy & Rhinology. 2016;6(10):1075–1082. DOI 10.1002/alr.21774.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar